Jag heter My och jag föddes den 6 januari 2006. Då var jag 52 cm lång och vägde 3550 gram.
Jag har en storasyster, en storebror och i mars 2007 fick jag en lillebror. Mamma och pappa älskar varandra och jag är deras första gemensamma barn. Innan jag föddes köpte de två nallar; en kyckling som heter Tobias och en björn som heter Konrad. De låg på sängen i nästan ett år och väntade på att få följa med till Förlossningen. Sista veckorna låg de i väskan som mamma hade packat. Pappa tyckte det var synd om dem, men mamma var rädd att de skulle glömma dem hemma annars. I väskan låg också alla kläder som mamma hade köpt åt mig, digitalkamera och videokamera. Jag skulle ju förevigas direkt, varje minut skulle dokumenteras och visas upp för alla våra släktingar och vänner.
Nån har tydligen bestämt att när det snart är dags att komma ut, ska man ligga upp och ner i magen. Det hade jag ingen lust med. Vem vill ligga med huvet neråt egentligen? Det verkade knäppt. Så det bestämdes att jag skulle komma med kejsarsnitt kallas det tydligen. Den 4e januari vart det bestämt.
Mamma och pappa längtade och väntade. De sista veckorna tyckte de gick sååå långsamt.
Jag hade hela tiden i mammas mage, tyckt att det var kul att snurra och vrida mig runt. På slutet blev det inte så mycket plats för jag växte ju som sjutton. Så jag kunde mest röra huvet. Nu var det sån otur att nån slang som jag hade haft därinne hela tiden, råkat hamna runt min hals. Den kom i kläm och tydligen var den där slangen rätt viktig. Så då blev jag så himlarns trött och somnade. När jag vaknade hade jag vingar och var helt plötsligt utanför mamma. Jag tyckte det var kul att jag kunde titta ner på mamma och pappa! Bland annat såg jag när de firade nyårsafton. På tolvslaget skålade de i nåt som heter Portello och sa att det var härligt att de klarat 2005. Jag fattade inte riktigt, men tydligen är det nåt med att det är bättre att vara född i januari än i december.
Den 3e januari skulle mamma skrivas in för det där kejsarsnittet. Då fick mamma och pappa veta att mitt hjärta inte slog. Mamma och pappa blev jätteledsna och förtvivlade. Men det fanns många snälla människor på sjukhuset som tog hand om dem. De kallas tydligen läkare, barnmorskor, sköterskor, kurator och präst. Jag blev glad när de hjälpte mina föräldrar. För jag såg att de hade det svårt och jobbigt. Jag blev så ledsen och ångrade mig att jag hade rört mig så mycket. Fast tydligen är det inte bara jag som gör saker som man inte får när man är liten. Det har jag sett. Hur mycket jag än ville, kunde inte mitt hjärta börja slå igen på jorden. Men när min kropp kommit ut ur mammas mage, flög jag in i den igen. Fast jag låtsades som jag sov hela tiden. Men jag var där. Och mamma och pappa höll mig i sin famn och smekte mig på kinderna. Det var skönt tyckte jag. Men jag tyckte det var rätt jobbigt med blixten hela tiden när de skulle ta en herrans massa kort på mig.
Mamma och pappa gjorde en massa fina saker för mig. De var snälla och gjorde så mysigt i min kista. Tobias och Konrad fick vara med min kropp i kistan tillsammans med en annan nalle som jag fått av mina kusiner. Mamma och pappa skrev varsitt brev till mig som de lade ner tillsammans med ett kort på oss tre som barnmorskan Astrid hade tagit på oss. Innan mamma lade ner mig i kistan där de bäddat så fint med mormors täcke som hon sytt, stod hon och höll mig i famnen. Jag kände att hon skakade i hela kroppen och hon var så himla ledsen. Jag sa till henne "Mamma, jag har det bra. Gråt inte mer. Jag menade inte att vara dum". Men hon hörde mig inte.
När mamma lagt mig i kistan och stoppat om mig, kom min mormor, morbror och moster och hälsade på. Jag fick jättefina rosor av dem! Sen gick de ut och mamma och pappa sa hej då. Vadå, hejdå, tänkte jag? Jag tänker ju inte lämna dem! Fast det förstod de inte då. Innan de lade på locket flög jag ur min kropp igen. För det skulle ju bli så mörkt i kistan och det tyckte jag inte var så kul. Jag fick världens finaste begravning i en jättefin kyrka. Det var många där och jag fick massor av blommor. Och vet ni! Jag fick två nallar till! Pappa har döpt dem till Stor-Brum och Lill-Brum. De brukar få sitta på min grav ibland, när det är fint väder. Annars blir de så blöta.
Pappa läste en berättelse till mig i kyrkan. Om hur han skulle lärt mig åka skidor och skridskor. Och om hur mamma skulle längta efter oss när pappa och jag gjorde utflykter i skogen eller fiskade ute på vår sjö. Jag tyckte det var en bra berättelse. Jag tyckte det verkade jätteroligt med allt som jag skulle ha fått göra.
Mamma och pappa är fortfarande jätteledsna. De säger att de saknar mig och att de aldrig kommer sluta sörja mig. De förstår inte alltid att jag fortfarande är här och vakar över dem. Fast de försöker, jag vet det. När de är på min grav brukar de säga "Kom nu My så åker vi hem". Och då vet jag att de förstår att jag är däruppe i luften. Och inte alls därnere i jorden. Tills jag träffar min mamma och pappa i himlen, ska jag vaka över dem. Och jag vill att de ska ha ett bra liv trots att de helst velat att jag skulle varit med dem på jorden. Men nån dag så möts vi igen och då ska jag krama dem och tala om hur mycket jag älskar dem. Och visa alla mina trix som jag lärt mig här i himlen.
Hälsningar och många kramar från ängeln My